Det är tungt att arbeta för att göra samhället bättre. Det är tungt att simma emot strömmen. Så hur kan människor göra för att orka? Hurdan är den som orkar?
Ett sätt är att acceptera grunden i det system du måste verka inom för att påverka och försöka bidra i det lilla till en lite mer medmänsklig praxis. En risk med detta är att du sanktionerar ett icke-humanitärt, ohållbart system och ger detta trovärdighet när du får det att fungera trots att det skulle behöva förändras i grunden. Människor inom Migrationsverket som försöker göra det bästa av nuvarande situation är ett exempel på detta; de gör en ovärderlig insats sett utifrån individuella migranters och asylsökandes perspektiv, men bidrar samtidigt till att inga grundläggande förändringar görs eftersom situationer löses kortsiktigt medan den underliggande problematiken, som kräver en långsiktig lösning, kvarstår. Samtidigt är denna metod för att påverka ovärderlig. Gjordes inte små insatser skulle lidandet och orättvisorna vara ännu större än de är idag. Men kan någon som har en tillstymmelse till empatisk förmåga kvar hantera att arbeta med människor inom ett omänskligt system?
När jag tänker på detta minns jag en film jag såg för några år sedan. Filmen heter Illegal (2010) och berättar om hur människors liv trasas sönder till följd av Dublinförordningen och andra asylpolitiska beslut, samt visar vad för beteende som sanktioneras hos migrationspolis och andra som arbetar med migranter och asylsökande inom ett juridiskt och politiskt system som avhumaniserar dessa grupper. Med utgångspunkt i berättelsen om en rysk kvinna och hennes son som lever gömda men upptäcks och då förvarstas eftersom deras nationalitet och identiteter inte kan fastställas, berättar filmen om vilken sida hos människor som kommer fram i relationen till de fövarstagna.
Medan Illegal är kritisk mot de sadistiska migrationspoliser som skildras, riktas blicken tydligt mot det system som föder och sanktionerar ett sadistiskt beteende. Den starkaste scenen för mig - en scen som obönhörligt etsat sig fast i minnet - föregås av att en kvinna, som upprepade gånger utsatts för utvisningsförsök och upprepade gånger gjort motstånd och då misshandlats i det närmaste till döds av den mest framträdande migrationspolisen, hänger sig inne på en toalett. Scenen som följer visar hur en migrationspolis som försökt göra vad hon kan för att hjälpa och stötta de fövarstagna halvspringer genom byggnaden och samtidigt börjar ta av sig uniformen - hon inser slutligen, som huvudpersonen Tania tidigare påpekat för henne, att det inte är möjligt för en kännande människa att befinna sig i ett sådant sammahang. Det som gjorde scenen då den enda sympatiska migrationspolisen lämnar förvaret så stark var att jag indentifierar mig med denna polis, samtidigt som jag inser att de enda människor som därmed kan arbeta på förvaret är gravt empatistörda. Orkar man inte, vilket ju är det enda vettiga, då lämnar man också över verksamheten helt i våldsverkarnas och sadisternas händer.
Genom att visa på detta flyttar filmen fokus från de enskilda migrationspoliserna till den juridik och politik som sanktionerar, ja, till och med kräver, ett sadistiskt, omoraliskt, icke-empatiskt beteende. När ingen kännande människa orkar jobba inom en verksamhet, då är det ofrånkomligen så att verksamheten i grunden måste förändras genom beslut från politiskt håll, genom ett förändrat regelverk eller en förändrad lagstiftning. En politik som avhumaniserar migranter och asylsökande föder ett hat gentemot dessa grupper och möjliggör för människor som den mest framträdande migrationspolisen i filmen Illegal att misshandla och döda människor inom ramarna för statliga myndigheters praxis.
Samtidigt som det alltså är uppenbart att föränding måste ske på ett grundläggande plan, brister viljan och modet hos beslutsfattare. Visserligen ser vi att små förbättringar kan ske - till exempel i och med att vuxna papperslösa har fått rätt till viss vård i Sverige, eller att ensamkommande flyktingbarn ska undantas från Dublinförordningen - men i relation till den systematiska brist på rättigheter som papperslösa ännu har, eller den övergripande systemproblematik som samhället står inför idag, har är dessa förbättringar enbart marginella konsekvenser.
Därför är det inte konstigt att radikala protestformer och missnöjesyttringar uppstår. I relation till det politiska etablissemangets avlägsenhet och de materiellt gynnade befolkningsgruppernas bekväma världsfrånvändhet är det inte heller konstigt att dessa radikala rörelser har taggarna utåt och talar i separatistiska och polariserande termer. Det är inte konstigt att man, för att orka med det omöjliga i att förändra etablerade system och normer, vänder sig emot alla representanter för detta system och dessa normer. Det är inte konstigt att en "vi mot dem"-analys uppstår. Men det är långt ifrån en lösning.
Vi har redan sett upprepade exempel på vad de långsiktiga effekterna tenderar att bli av den anti-rasistiska rasism, som Franz Fanon kallade det, som nu framträder i segregerade svenska städer. Fanon ansåg att stolthet över det egna kulturarvet och den egna hudfärgen var viktiga delar i att skapa ett samlat motstånd mot militärmakten i det franska Algeriet. Samtidigt såg han att detta kunde ha effekten att man bara vände på maktordningen men inte gjorde upp med den i grunden. Liksom i andra forna kolonier blev en långsiktig effekt av en polariserad, simplistisk uppdelning av människor i olika (godtyckligt grundade) grupper, och därtill en våldsbejakande inställning, att en maktstruktur liknande den koloniala reproducerades i det postkoloniala samhället, men med den skillnaden att andra än de ursprungliga makthavarna intog den traditionella maktpositionen.
Medan det inte är konstigt om människor försöker hantera situationer som den i Algeriet, på förvaret i filmen Illegal och i det verkliga Belgien som filmen skildrar, eller i dagens segregerade, rasistiska svenska samhälle, genom att skapa sig fiender de inte behöver förstå och göra den egna rörelsen till en kraft för det absolut goda, är detta inte en lösning. Det kan vara nödvändigt som ett första steg mot förändring eftersom det väcker frågor som ignoreras av samhället i stort, men det enda sätt ett hållbart samhälle - socialt, men även ekologiskt - kan skapas på är om människor gemensamt beslutar hur det samhälle de gemensamt utgör ska struktureras. Och hur ska det gå till om människorna delar upp sig i intressegrupper som ska slåss om makten och om rätten att missgynna dem som inte ingår i den egna gruppen? Varesig den som är icke-vit, icke-man eller icke-rik - vare sig invandraren, kvinnan eller arbetaren/prekären - är per definition en god människa som är mer lämpad att besitta makt än de som i nuläget besitter den största delen av makten i samhället. Därför är den anti-rasistiska rasismen, eller vilken annan polariserad motståndsrörelse som helst, aldrig konstruktiv på sikt, även om den är fullt förståerlig som reaktion på maktlöshet.
Så hur bör vi då göra för att orka förändra samhället i grunden men inte förenkla och polarisera? Jag har inte ett tydligt svar. Men en del av en lösning tror jag kan vara att skapa fler arenor för diskussion, gemenskap, och samarbete. Breda folkinitiativ är nödvändiga, för som individer orkar vi inte simma emot strömmen speciellt länge och på så vis kan vi inte heller förändra själva riktningen på strömmen. Samtidigt, även om dessa arenor finns eller är möjliga att skapa, måste vi ha tid att vistas där, tid att reflektera, uppfinna, hitta på alternativ, och skapa nya vägar - därför är steg ett mot ett hållbart samhälle, som jag ser det, att minska normalarbetstiden. Gör vi det, då har vi möjlighet att ägna vår kreativitet åt det gemensamma - åt samhället - i stället för att tömma ut all energi på att var och en bygga vår egen sociala och ekonomiska trygghet och vår egen, privata lycka. Och detta är i själva verket, för att använda ett av nyliberalismens favoritbegrepp, mer rationellt än att lägga ansvaret på var och en att bygga sitt eget skyddsnät. Inget annat flockdjur än människan har varit dumt nog att förneka flockens existens och värde.
Därför tror jag att ett vagt svar på frågan om hur vi bör göra för att orka men inte förenkla och polarisera kan vara att vi måste finna sätt att arbeta gemensamt utan att för den skull skapa gemensamma fiender i andra människor och andra samhällsgrupper. En nyckel här är, som effekten av filmen Illegal kan visa på, kultur. Illegal får mig att känna avsky inför de sadistiska handlingarna, men riktar samtidigt uppmärksamheten mot den grund på vilken dessa vilar; det är inte de individuella poliserna utan myndigheters praxis och politikers beslut som bär det yttersta ansvaret. Det är orimligt att förvänta sig att de individuella poliserna ska bryta den praxis som etablerats utifrån en inhuman lagstiftning. Det är också fel att göra de som inrättar sig i denna praxis till individuellt skyldiga. De måste förstås i det sammanhang de agerar, även om deras handlingar är förkastliga och de bör ställas till svars för dessa.
Som vi ser i denna film kan berättelser visa många sidor av situationer som vi annars inte förstår, eller som förenklas av såväl etablerade politikers som motståndsrörelsers retorik. Berättelser kan vara del av de arenor där vi får chans att utveckla vårt gemensamma åt ett håll som i nuläget är emot strömmen. Och, kanske viktigast av allt, berättelser är något vi njuter av, något som ger oss inspiration och glädje: berättelser kan hjälpa oss att orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar